Tankar om ett singelliv

Jag sitter med tidningen och sidan med kontaktannonser är uppslagen. För säkert fjortonde gången läser jag igenom hans annons igen, bara för att förbereda mig extra noga. Vi ska ses om en timme på fiket nere på hörnet, och jag känner mig otroligt nervös. Det är första gången jag går på date med någon som jag bara pratat med, men aldrig träffat i verkligheten.

Okej att vi har skrivit lite till varandra och har bakgrundsinfo på intressen och sånt, men det är ju en helt annan sak att flirta på nätet än att göra det i verkligheten. Det är mindre på spel när man sitter mer eller mindre anonym bakom en dator. Att vara singel i nätdejtingvärlden är inte samma sak som att vara singel i Jönköping. Det är mer offentligt och öppet, och intentionerna är mer tydliga på nätet.

Jag vet att vi har saker gemensamt, så det borde finnas gott om samtalsämnen för att undvika den pinsamma tystnaden som ju annars riskerar att uppstå. Men tänk om han inte ser ut som på bilden? Man hör ju ofta om folk som lägger upp en bild på sig själva som är ett par år gammal och inte alls är representativ för hur man ser ut nu, exempelvis där de är mycket yngre.

Men varför tänka negativa tankar så här precis innan? Det enda riktigt bra rådet jag fått av andra som gjort liknande saker är att inte ha så höga förväntningar. Bättre att bli positivt överraskad än besviken. Japp, nu är det bara att hoppas på det bästa!